goter, torde blifva än mera tydligt, vid granskning af de ethnologiska karakters-drag, som vi ur folkets sägner samlat om dessa halft mythiska väsen.
§ 133. Jättarne betraktas i folksägnen såsom urfödingar i och af vårt eget land. Deras tillkomst sättes dock i förbindelse med trollen, såsom ett ännu äldre, rent mythiskt slägte. Om jättarnes skapelse heter det i en wärendsk sägen, att de uppkommit utur jorden af frö, som blifvit sådda af trollen. Af dessa frön växte stjelkar, hvilka stodo i jorden i tolf år och sedan brusto, hvarvid höljet föll af och jättarne fingo lif. Men trollen hade sått dem, för att jättarne skulle drifva ut det christna folket ur landet (jfr § 6). Alldeles samma föreställningar träffas äfven, i en wärendsk uppteckning af den gamla sägnen om berga-folkets flyttning åt norden. Det heter nemligen om Klasa-gubbe, eller jätten i Klasahall (vid sjön Åsnen), att några sjömän voro ute på färd och kommo längst bort till ändan af verlden, der det var alldeles mörkt. När de så hade länge seglat i skumme (ɔ: i mörker), fingo de slutligen se ljus och kommo i land på en ö. Der träffade de en gammal jätte, som gick omkring elden och trillade på ett guld-stycke. »Hvad viljen J här?» frågade jätten. »Jo, vi ha farit vill», svarade sjömännen. »Nej», sade jätten, »J viljen till verldens ända; men J kommen aldrig dit. Hvar ha’n J hemma?» »Jo, i Kalfsvik», svarade sjömännen. »Ja, så», återtog jätten, »der har jag också bott och trifdes bra; men till sist måtte jag flytta dän, för den stora kyrko-klockan».
