Finveden ett varp, likvarp, af vb. varpa ɔ: kasta, och det är allmän folktro, att om någon underlåter att offra å ett sådant likvarp, så skall han bli gasta-kramad af den döde. Offret består i Wärend för det mesta af en ene-buske eller ene-qvist, och Olaus Magnus (XVI: 2) vet ännu berätta, säkert efter på hans tid gängse folksägner, att man fordom brukat bränna konungars och förnäma mäns lik å bål, tillredda af ene-buskar.
Men ännu ett egendomligt offerbruk står i förbindelse med de gamla bränn-offren och synes ha varit iakttaget så väl vid sjelfva likbränningen, som vid afslutandet af gillen, ting och andra högtider, firade med offerbål och eldar å någon sola-kulle eller bål-plats. Detta offerbruk var jord-fästningen eller lik-fästningen, afskedet från den döde, och bestod deri, att man gående i hvarf, rättsyls eller efter solens gång, slutligen fäste elden eller täckte grafhögen med påkastade stenar eller jord, sannolikt under signelse och bön, liksom när husmodren hvarje qväll fäster elden i grufvan (§ 76). Otaliga ännu bibehållna offerplatser och grafhögar visa tydligen, att ett sådant bruk fordom varit iakttaget, om än under något vexlande form. Sägnen omtalar ock detta graf-skick såsom ett forntida offerbruk. Om ett stort rör å Sibbarpa-ryd förtäljer folket i Finveden, att en krigshär gått der fram och att hvar och en burit en sten och lagt öfver sin aflidne krigshjelte. Om Konga-rör, tätt invid Kronobergs hed, går samma sägen nemligen, att när en höfding föll i krig, skulle hela hären, så många som der voro, taga hvar sin sten och
