medelst eldar, upptända å bergen, i naturligt sammanhang med det ännu äldre religiösa bruket att vid solskiftena bränna offerbål å solberg och solakullar. Redan Procopius, i 6:te årh. e. Chr., förtäljer om den gammal-nordiska julen, att i Thule »sker en förunderlig sak alla år. Vid sommar-solståndet går solen på 40 dygn icke ner, och tvärtom, efter sex månader, vid vinter-solståndet är hon under lika många dygn icke synlig, utan natten är beständig. Då de lefvat 25 dagar i mörkret, pläga de efter gammalt bruk skicka på de högsta bergen spejare, hvilka, så snart de från höjderna märka solen, förkunna det för de lägre ned boende, hvarpå dessa, glada, ehuru ännu i mörkret, göra gästabud, och är detta den största högtid hos Thuleboarne». Då jul-bålen otvifvelaktigt gå tillbaka i den gråaste forntid, visar detta ställe hos Procopius, att dessa bål redan emot slutet af bränn-åldern blefvo betraktade icke blott såsom offerbål, utan tillika såsom signal-eldar. Ty förkunnandet ifrån bergen kan icke ha skett utan genom upptända eldar, hvilka, synliga ifrån höjd till höjd, inbördes korresponderade med hvarandra och således skapade en förbindelse emellan byarne i de gamla bygde-lagen. Detta uråldriga sätt för allmänna tillkännagifvanden var således, hvad som i lag-språk och folkmål ifrån början menas med att ljusa på.
Under ett ännu yngre skede har alldeles samma system med signal-eldar på bergen varit användt, för att, jemväl i andra syften än de rent religiösa, öppna en snabb förbindelse emellan landets
