befolkning. Synnerligast var detta händelsen vid plötsliga infall af fienden. I alla våra gamla bygder, och framför allt vid kusterna, förekomma derföre berg och höjder, hvilka ännu få namn af vårdberg, vardberg, varberg, vårdkas-berg, efter de vårdar, vårdkasar, vårdhögar, som der varit uppställda, för att påtändas vid fiendens ankomst. Redan dessa benämningar, hvilka äro identiska med bålhögens olika namn af vård (Söderml.), vål, våle, ris-vål (Westml.), vålkast eller vårdkast (Östergötl.) göra sannolikt att vårdkasarne ifrån början icke voro annat än vårdkast, eller solbål hopkastade genom offring. I tidernas längd erhöllo de likväl en ny bestämmelse, och tjenade, påtända vid fiendens ankomst, att kalla folket under vapen. De korresponderade för sådant ändamål med andra signalpunkter eller vårdberg inåt landet, och hade således enahanda syfte och anordning med de urgamla signaltorn, hvilka, till stort antal och i ett sammanhängande system, förekommit på gränsen emellan Frankrike och Spanien, i alla de inre passen af den pyreneiska bergs-kedjan.[1]
Smålands folksägner veta ännu omtala, att detta slags signaler med eldar varit fordom använda vid fiendens infall öfver gamla svenska riks-gränsen. Åt Hallands-sidan, på ett berg emellan Hestra och Tunnerbohult, har således fordom varit en vårdhög, som man antände, när fienden syntes. En annan vårdhög var å Bolerums berg. Ifrån dessa vårdberg blefvo eldarne synliga till en liten förskansning,
- ↑ Jfr. E. Lambron, Les Pyrenées (Paris 1860), pp 667—671
