Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/441

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
432
KAP. X. FOLK-SEDER.

Gilles-skrån ifrån äldre tid nyttja derföre uttrycket lysa minnesskålar, lysa högsta minne, om det högtidliga tillkännagifvande, som föregick tömmandet af minnes-karen. I de katholska kyrkorna under medeltiden höllos ljus brinnande, icke blott när messan lästes, utan ock när barn döptes. Tiohäradslagen talar derföre om altara-ljus och om font-ljus. Men äfven andra högtidliga tillkännagifvanden i kyrkan skedde vid brinnande ljus, hvaraf uttrycken att ljusa för brudfolk, att ljusa på, att bannljusa eller ljusa i bann, ljusa utan kyrkan, ljusa utur Guds församling o. s. v. Serskildt veta vi om bannlysningen, att denna, vid slutet af 1300-talet, afkunnades under klämtning med kyrko-klockan och vid brinnande ljus, som efter bannbrefvets uppläsning af presten högtidligen utsläcktes.

Vi kunna då med full visshet antaga, att ett härmed i allo öfverensstämmande folkbruk blifvit iakttaget vid de större tillkännagifvanden, som på de gamla tingen gjordes inför hela häradets menighet. Häraf de i våra tingshandlingar vanliga uttrycken att ljusa ulfsgäld, ljusa konungens frid o. s. v. Om konungen sjelf veta vi ock, att han, enligt gammal svensk sed, visade sig vid stora offentliga tillfällen inför menigheten, företrädd af blosshållare eller kertil-svenner, med brinnande facklor. Rimkrönikan anmärker derföre uttryckligen, vid skildringen af det stora hofvet i Fagradal år 1304, att

»tolff blwss man före honom förde».

Vid riks-marsken Karl Knutssons bröllop voro blossen utbytta emot förgylda spiror, i rim-krönikan omtalade under namn förgylte brinnande.