Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/446

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
437
§ 196. Brud-facklor.

hyande-förare, utom brud-riddare och brud-män, hvilka slutade tåget. Vid detta första högtidliga möte räckte brud och brudgumme hvarandra handen, hvarefter brudgummen, vid brudens sida, med mycken ceremoni infördes i det festligt smyckade brudahuset.

Följande morgon, på färden till kyrkan, iakttogos liknande bruk. Bruda-sviten, bruda-stassen eller bruda-färden bildade nemligen ännu två skilda, ehuru sammanhängande skaror, hvilkas medelpunkter voro brudgummen och bruden, hvardera eskorterad af brud-riddare, företrädd af blosshållare med facklor eller med spiror (som fingo namn af bruda-menträd) och uppvaktad af småsvenner. Alla voro till häst och bruden med krona på hufvudet. Sålunda nalkades man i full krigisk ståt till kyrkan, der bruda-sviten före afstigandet borde, efter gammal sed, först rida tre hvarf omkring en sten uppå kyrkovallen, som fick namn af bruda-stenen.

Inträdet i kyrkan skedde likaledes i högtidligt tåg och med brinnande brud-facklor, eller, i deras ställe, med högburna bruda-menträd. I afseende på de öfriga kyrko-bruken må anmärkas, att enligt Olaus Magnus (XIV: 5) var sed i öfra Sverige, att, när brudgummen fäste sin brud med vigselringen, skulle de närvarande stöta hvarandra i ryggen för bättre minne skull. Pellen, som vid brudmessan hölls öfver brudparet, är äfven ett gammal-nordiskt folkbruk, och förmodligen en qvarlefva af den ännu äldre seden att vid bröllop hölja bruden i brud-lin.