ledde de sina gamla och sjuka ut på branten och läto den stupa utföre. Sådana bergs-branter heta derföre än i dag hall-stupor eller ätta-stupor».
Ingen är som icke i dessa bruk, såsom de i sägnerna omtalas, igenkänner råa hedniska offerbruk. Men detta blir ännu tydligare af andra sägner ifrån Finveden, i hvilka det heter, att »när de gamla jättarne blefvo keda af lifvet, så ödde de sig sjelfva genom att stupa utför branta berg. Detta kallade de att »offra sig till Oden». Men förr i verlden, när någon offrade till Oden, så blef det honom förlåtet ehvad ondt han hade gjort».
I andra sägner ifrån Finveden och Wärend omtalas samma offerbruk med andra biomständigheter. Det heter således i en Westbo-sägen, att »förr i verldena, långt före diger-döden, brukades med falle-döden. Då sökte hvar och en upp åt sig en grifte-plan, der han ville jordas sjelf med sin slägt. När han så blef fallegammal, så att han inte ville lefva längre, redde hela slägten till ett stort gästabud. Der åto de och drucko. Sedan förde de ut den gamle, och der var en fallestock, som slog ihel honom. Så gingo de hem och voro glada». I en Wärends-sägen berättas, att »när de gamla jättarne gått här så länge, tills de blefvo ledsna vid verlden, så togo de lifvet af sig sjelfva med en flinte-knif, eftersom de inte hade hvarken jern eller stål. Derföre hittar man än i dag flint-knifvar i de gamla jätta-grafvarne (jfr § 149).
Våra lefvande folksägner bekräfta således i allo de gamla historie-skrifvarnes uppgifter om
