Alla högtider och enskilda samqväm blefvo således af ålder firade med öl-drickning eller dryckes-lag, i domböckerna omtalade under namn af dryckes-stufvor, öl-stufvor, eller, med närmare bestämning: körmessa (Kyrkomessa) eller körmesso-öl, trolofnings-öl, fästninge-öl, utfärda-öl, hyss-öl, hemkom-öl, flyttje-öl, barns-öl, graf-öl, jord-öl; att icke här tala om arbets-öl af mångfaldig art, såsom kör-öl, slåttra-öl, skjurd-öl o. s. v. samt köp-öl eller penning-öl, till hvilka hvarje öl-gäst sjelf gjorde sammanskott i penningar. Äfven hette det af gammalt att dricka jul, dricka trolofnings-öl. Offer-skålarne voro således vid alla tillfällen den form, hvari hedningens religiösa känsla helst uttalade sig, och redan den norske konungen Olof Tryggvason talar i fornsagan med förakt om den lystnad, hvarmed Svearne på hans tid slickade sina offer-skålar.
Ibland hithörande dryckes-bruk vid de gamla bröllopen, må här ihågkommas en bröllops-sed, som i Finveden blef iakttagen in på 1770-talet. Den bestod deri, att efter sängledningen, som här förrättades af presten straxt vid brudskarans återkomst från kyrkan, »framkommer värden med tvänne små bägare med dricka (öl) uti, lefvererandes brudgummen den ena och bruden den andra, hvilka dricka hvarandra till, utdrickandes dessa bägare två gånger hvardera. Härpå håller presten ett tal, föreställande dessa tvänne skålars betydelse: dannemans och danneqvinnans skål; då ock brudgummen utfäster hvad han sin brud i morgongåfva gifver».[1] Samma sed med brud-skålar har ock i
- ↑ G. Gaslander, anf. arb. s. 16, 17.
