Dessa utbrott af en vild hänförelse blandades ifrån äldsta tid med brinnande böner (§ 108). Vid framförandet af dessa böner, hvilka tidigt antogo en rhytmisk form, vände sig våra förfäder alltid med knäfall emot öster eller emot solen (§ 73). Äfven är det ett utan tvifvel uråldrigt drag, som ännu iakttages i våra lands-kyrkor, nemligen, att vid bönens förrättande hela menigheten högt och med en gripande värma upprepar de föresagda böne-orden.
I sin ädlaste uppenbarelse stegrades den religiösa känslo-utgjutelsen till sång, lofsång, offersång. Vi ega nu mera ingenting qvar af dessa uråldriga hedniskt-religiösa sånger; men vi kunna i någon mån sluta till deras art och användning ifrån folkbruken under en senare tid. Det har således otvifvelagtigt varit religions-bruk hos våra soldyrkande förfäder, att vid jula-gillet uppstämma heliga sånger, och att på jul-morgonen helsa solen och den gryende dagen med fröjdeskri och med en jublande lofsång. Vi sluta härtill från det af vår småländska allmoge ännu iakttagna bruket, att på jul-afton sjunga jul-psalmer och att, i alla kyrkor under jul-ottan, vid dagens första gryning högt uppstämma psalmen: »den signade dag». Ödmann anmärker, att »aldrig kunde större glädje framlysa vid någon andakt än vid denna psalm. Den kunde endast jemföras med grekiska kyrkans jubel vid påskdags utropet: ”Christus är uppstånden!”.»
En annan hithörande folksed, likaledes af den högsta ålder, är det i Finveden ännu iakttagna
