Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37
§ 133. Jättar.

i Bohuslän, under namn af Jätta-stugor. Grafrören heta i Wärend Jätta-kummel, Jätta-rör, Jätta-kistor, Jätta-grafvar, och bauta-stenarne eller de hedniska grafstenarne, Jätta-stenar.

Jättarne voro mycket stora och starka, hvaraf talesätten stor som en jätte, stark som en jätte. Dertill voro de ock mycket glupska och stor-ätna, så att deras ofantliga matlust är ett stående drag i den gamla sägnen. Det heter således, att jättarne icke blefvo mätta, med mindre än att de fingo en hel fjerding gröt och en hel fjerding mjölk i hvarje mål. När de åto, sväljde de all maten på en gång, »likasom man hyssar in hö i en ladu-dörr». En jätte i Kinnhult (i Hestra socken af Finveden) gick fram till folket och bjöd sig till, att han ville skära kornet på deras åker, om han fick en smörgås; men smörgåsen skulle vara bra tilltagen. Ja, folket redde till en smörgås, gjord af en stor förninga-kaka, med en hel mark smör. Om morgonen var hela åkern skuren, bunden och riad (krakad). Men jätten hade vändt allt brämet (ɔ: axen) åt nord, för, kan tro, han skulle göra på annat vis än folk. Den gamla folksagan tillgodogör sig ock detta drag, när hon skildrar jättarnes färd. Ett äfventyr förtäljer, huru vallheren skulle äta kapp med jätten. Men när jätten förde gröten till munnen, kastade vallheren deremot sin gröt i en skinn-frax (ɔ: skinn-väska), som han bundit framman på bröstet. Han blef således segrare, likasom jätten i sägnen och sagan alltid låter lura sig af det yngre slägte, som får namn af folk, till uttryck af en skild nationalitet.

Om jätta-käringarne eller jättarnes qvinnor berättas allmänt i sägnerna, hvad vi tillförene anmärkt