spelemän, hvilka lustigt spelade upp på säckpipor, hobojor, trumpeter och andra spel. Det hörde härvid till seden, att spelemännen redo upp på kullar och högar, hvarifrån de skulle blåsa, så att det skallade i byarne, för att allestädes måtte förnimmas hvad det led med brudfärdan och folket hinna strömma ut och se på ståten. Rimligen har ock spelet vid de gamla offerfesterna tagit plats å sjelfva offerhögen. Äfven vid bruda-svitens tåg till kyrkan, hördes under hela vägen klingande spel. Men framför allt gick det högtidligt till vid framkomsten till kyrkan, då klockorna ringdes och hobojorna klingade och hela skaran tågade in, företrädd af pipor, trummor och full krigs-musik, som fortsatte att spela den s. k. bruda-leken »med all behagelighet» inne i sjelfva kyrkan, ända till dess att presten framträdde till brudstolen och förrättade vigseln.
Vi anmärka här, i afseende på åldern af dessa wärendska folkbruk, att de på Rudbecks tid sattes i förbindelse med Blända-sägnerna, och således fördes tillbaka till hedenhögs och till det gamla småländska konungadömet. Det heter nemligen, att konung Alle, till belöning för Wärends-qvinnornas visade tapperhet, gaf dem till ett serskildt privilegium, att »alla jungfrur, pigor och enkor skulle på sina bröllop hafva trummor och pipor före sig, likasom drogo de i fält; det i alla tider deras ridderliga dater dem skulle påminna, det de ock intill denna dag haft och brukat».
Sedan gilles-laget på detta högtidliga sätt, under omvexlande sång och spel, upptågat till
