Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/484

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
VII
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

får se honom. Men en tjensteflicka har berättat, att hvarje thorsdagsqväll måtte hon koka så mycken sofvel-mat, och dagen derefter var det aldrig något igen, utan blott de skafna benen. Oden har ock gifvit de nämnda bönderna stora medel, så att den slägten har godt deraf än i dag.

I sammanhang härmed må anmärkas, att Oden blir i Upland omtalad såsom en nattlig gengångare, som går och lyser på skatter, dem han har gömda i jorden. Han tager upp dessa skatter och vädrar dem, på jul-natten och midsommars-natten. När i Roslagen (Sjuhundra härad) folket ser en eldqvast fara om nätterna genom luften och slå ned på kullar och högar, säga de att »Oden far förbi». Nattliga irr-sken eller jordagods-eldar äro af Oden, som går och lyser på sitt silfver. En bonde, som såg Oden gå och lysa, tog sjelf ett bloss och lyste på sitt eget silfver. Då sade Oden: »du har en sådan liten smula. Kom, och se hvad silfver jag har!» Ja, bonden gick dit och Oden visade honom allt silfret. Men bonden var illmarig och förde stål deromkring. Sedan hade Oden ingen makt dermed, utan bonden tog allt ihop.


§ 51. Oden, såsom runo-karl, blir omtalad i de gamla Niudungs-sägnerna om Kettil Runske. Det gick nemligen på 1600-talet inom Alsheda socken i Östra härad ett gammalt tal, att i Repreda Drakagård fordom varit en bonde, hvars son het Kettil. När denne Kettil blifvit något till ålders, skickades han af sin fader ut på Repreda skog, för att gå vall med getter. Här träffade han en annan vallhere, som var hemma i Ufvela-berg, ett stort berg på Germundaryds egor. Herarne kommo öfverens att gå vall tillsammans, och följdes åt om qvällen till Repreda.

Qvällen efter skulle Kettil gå med sin kamrat till Ufvela-berg. När han kom in i berget, fick han se en stor gubbe, som just lade sig att sofva; denna gubbe var Oden. På väggen hang en skräppa. »Hvad är det för en skräppa?» frågade Kettil. »Jo», svarade vallheren, »det är fars runo-skräppa». Kettil gick så fram och tog ut tre runo-kaflar, som lågo i skräppan. Men hans kamrat tillhöll honom att låta bli, och så lade han kaflarne tillbaka igen.

Morgonen derefter skulle vallheren ifrån Ufvela-berg ställa begges getter till skogs. Då passade Kettil på och tog runo-skräppan och gömde henne under sin tröja. Men när de voro komna ut på skogen, märkte kamraten att Kettil hade tagit runo-skräppan. Då ville han taga henne igen och de stredo länge med hvarandra. Men leken lyktade så, att Kettil behöll skräppan och dermed skildes de åt.

När nu Kettil nästa dag skulle drifva vall sina getter, mötte han Oden rätt i Repreda gata. Oden hade med sig två stora