Thoren-eld (Dal, Helsl.), Tors-älld (Gotl.). I Rydaholms socken af Finveden blir åsk-viggen äfven omtalad under namn af Åskapilen. Blixt fram på hösten tros mata kornet och omtalas i Westmanland, Ångermanland, W. Dalarne o. fl. st. under namn af Kornblixt, Sädes-blixt.
Utom de namn på åskmolnen, som vi redan uppräknat, omtalas dessa jemväl under benämningen: Tors bukkar (Gotl.), Tornstakkar (Gotl.), Torshamrar (Dal.), Thorenhamrar (Herjed., Jemtl, Ångerml.), Thorgubbar eller Thorgufvar (Jemtl. Ångerml.), Gofaragubbar (Wär.), Åska-gubbar (Wär.), Gomos-afven (Skåne), Gomonamoln (Skåne). Åsk-regnet heter på Gotland: Tors-regn; i Wärend: Åsa-regn; i Skåne: Gomos-regn; samt åsk-dundret: Thordön, Thorendön (hvaraf vb. thordna, torna; Helsl. Ångerml.), Tors-skralld (Gotl.) och i Skåne: Gomos-dön.
Vi hafva i det föregående (§ 94) omtalat en gammal småländsk folksed, att när man först om våren får höra Gofar köra, skall man vältra sig på jorden, så får man under året icke någon ryggvärk, och slå sig i hufvudet med en sten, så får man icke hufvudvärk. Det förra af dessa bruk erhåller en enkel förklaring ur en liknande folksed, som ännu bibehåller sig i Helsingland och Jemtland. När Thoren går först på våren, brukar man nemligen i Jemtland, efter gammal sed, kasta sig framstupa på jorden, sägande:
»Vi ska rulla,
så att det blir korn i hvar grubba (ɔ: grop)!»
eller i Helsingland:
»Gröt och klubba (ɔ: klimpar)
i hvarje grubba!»
Den som iakttager detta bruk, tros till hösten erhålla en riklig skörd; hvaremot den som försummar det, får till straff att plågas af rygg-värk. Tydligen ha vi således här ett hedniskt religions-bruk, tillhörande den gamla Thors-kulten. Man kastade sig nemligen framstupa, för att tillbedja den mägtige Åsa-Thoren, och de ord som upprepas, äro blott en hednisk bön till samme gud, såsom Korn-bonde eller gifvare af åkerns fruktbarhet.
§ 55. I Westergötland, Barne härad, brukar man ännu
talesätten: vara rask som en Tyr; springa som en Tyr.
§ 58. Till den dyrkan, som i hedna-verld varit egnad åt
Fru, såsom en magna mater; men som i medeltiden öfverfördes
till Vår Fru eller Jungfru Marja, höra äfven följande folkbruk,
ännu lefvande i Finveden.
När vid svåra barnsängar, de häftiga kyngarne komma, frågar någon jordemodren till, om hon inte bedt Jungfru Marja
