Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
INLEDNING.

och jätten grep deri, så det blef märke efter alla fingrarne. »Åh, jo», sade jätten. »Ännu äro Bredaryd-boarne litet ljumma».

Sjömannen grufvade sig nu, huru han skulle komma hem till sitt igen. »Åh», sade jätten, »vill du göra hvad jag beder dig, så skall min dräng få följa dig, tills du kan se af dagen?» Ja, det lofvade sjömannen gerna göra. Då flydde jätten honom en ask; men förbjöd att han inte skulle få lyfta på locket, förr än han ställt asken på altaret i Bredaryds kyrka. Ja, sjömannen tog asken, och så fick drängen följa med, tills han kom så långt, att han fick se en ljus skära lysa af dagen. Slutligen blef det full dager, så att sjömannen träffade sitt folk och seglade hem till Småland igen. Men allt grundade han på, hvad det kunde vara i asken, och, när han kom på Gislaved å-bro, lyfte han på locket. Då slog der upp en elds-låga, likasom en hög halmkärfve, och sjömannen förstod häraf, att jätten med sina onda konster velat sätta eld på Bredaryds kyrka.

Jättarne, i denna vidt spridda medeltids-sägen, äro tydligen icke annat än berga-troll eller troll-Lappar, och det land, till hvilket de utvandrat, angifves noga såsom beläget i Norge eller åt norden, ytterst vid verldens ända, der det eviga mörkret herskar. Alldeles motsatt är deremot den utvandring af jättarne, som likaledes i våra folksägner omtalas i riktning emot söder, och vi finna häri ett slående bevis för den förblandning af äldre jättar (troll, lappar) med yngre jättar (skandinaviska goter), om hvilken vi i det föregående talat.