Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/496

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XIX
ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG.

skörda sin åker, och när hon band säden i kärfvar, svor hon öfver att så mycket skulle spillas åt foglarne. Då blef Vår Herre vred och strök bort axen, det ena efter det andra. När så inte mer än ett ax var qvar, ropade hunden, som låg på åker-renen: »åh, låt detta vara qvar, så får jag det som skrapas af tvaren (ɔ: tveten, gröta-tveten)!» Sedan dess bär säden inte mer än ett ax. (Ångerml.).

När Vår Herre gick omkring med Sante Per och skapade foglarne, så delade han till dem deras lemmar en efter annan, men gömde benen till sist. Härmed voro alla nöjda, förutom Lommen, som trodde, att det inte skulle räcka till åt honom. För att nu göra sig säker, stal han undan ett par ben och dem gömde han baktill under sina vingar. När så ordningen kom till lommen, fick han till straff, att nöja sig med de ben som han redan hade tagit. Derföre sitta fötterna på lommen än i dag gömda under vingarne.

När Vår Herre skapade foglarne, så gjorde han Hjerpen störst ibland dem alla. Men Hjerpen förhäfde sig öfver att han var så stor, och att han dertill hade så hvitt kött. Då sade Vår Herre: »ja, så skall ock hvar enda fogel få en bit af ditt kött». Hjerpen fick så lof att släppa till af sitt kött till hvar enda fogel, och medan så blef han inte större än han nu är. Allt ifrån den dagen får det hvita köttet i bröstet på en fogel namn af hjerpen. (Wermland).

När Vår Herre hade skapat fiskarne, så var Flundran vackrare än alla andra fiskar. Men hon kunde inte bära sin lycka, utan förhäfde sig öfver sin skönhet och kallade gäddan ful. Då sade Gud: »ja, så skall du sjelf bli den fulaste fisk i sjön». Sedan dess är flundran fulare än andra fiskar. (Ångermanland).

§ 81. På den tiden när alla träd i skogen kunde tala, gick bonden till granen och ville hugga. Då sade hon:

»hugg inte mig,
utan hugg bror min!»

Så gick bonden till fören (furan), som var bror med granen. Så sade hon:

»hugg inte mig,
utan hugg min syster!»

För, kan veta, ingen af dem ville bli huggen.

Äfven sade granen:

»hugg inte mig,
för då sprakar jag på dina barn!»

Derföre har bonden än i dag för sed, att han böstar (slår) till granen, innan han hugger henne. Det sker, för att säga till, att hon inte må spraka eller smälla.

En annan gång sade granen:

»jag vill ha en hustru, som inte har några borrar (kottar);
för jag vill bära kronan sjelf.»