Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/498

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXI
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

Hampan sade: »vore det inte för skam skull, så lupe jag upp under hästa-foten, när de harflägga mig.» Derföre gror hampan så tidigt efter sådden.

Om hösten fällde björken sina löf. Då sade granen:

»hvarföre släppte du af din skrud?»

Björken svarade:

»jo, det gjorde jag gerna.
Du står alltid i din lummkomma (!)
Men till våren, stiger jag upp, som en kransader brud.»

Samma eller liknande sägner förekomma äfven i andra svenska landskap. Vi anföra exempelvis:

Bergen och Stenarne voro ifrån början mjuka. Så skulle Adam hugga och tog en stor sten till hugge-kubb. Då sade Eva: »hugg du inte sönder yxan i sten!» Sedan blef stenen hård. (Ångerml.).

När träd och örter kunde tala, sade rågen:

»sota mig,
så rotar jag mig sjelf!»

Derföre vexer rågen ännu bäst på svedjeland. (Ångermanl.).

Ärtorna sade:

»bädda väl åt mig!
Desto bättre ligger jag.» (Ångermanl.).

Hugg-kubben talade och sade, att »han ville stå i köket på jul-afton.» (Jemtl.).

Äfven förtäljer man i öfra Sverige om mythiska blommor. Den berömdaste ibland dessa är ormbunka-blomman, som enligt allmän folktro i Södermanland blommar vid sjelfva sol-hvarfvet, när solen vänder sig på midsommars-natten. Den som då går för att hemta henne, mötes på vägen af hiskeliga ormar och drakar, som försöka att skrämma bort honom. Sjelfva blomman ser ut som en ögonsten, men lyser som ett ljus eller som en liten klar brinnande stjerna. Den som har ormbunka-blomman, får lycka till allting och kan dertill göra sig osynlig. En dräng, som på midsommars-natten gick öfver gärdet, fick oförvarandes en ormbunka-blomma i sin sko. När han sedan kom fram och talade till folket, kunde ingen se honom, ända tills han klädde af sig; då ormbunka-blomman trillade ut ur skon.

§ 82. Ibland heliga örter må serskildt ihågkommas liljorna, påska-liljan, pingst-liljan och lilje-konvaljen, hvilka i medeltidens symbolik voro helgade åt Jungfru Maria. Ännu är i Wärend allmän folksed, att vid pingst och midsommar smycka kyrkans ljuskronor med lilje-konvaljer, som sättas i piporna såsom ljus.

Ibland midsommars-blomster får icke förgätas den välluktande Kar-örten (Spiræa), som icke må saknas i Midsommars-qvasten.

Till träd, som af ålder hållits för heliga, hörde Hafventorns-busken (Hagtorn) och Rönnen. Hagtorn må derföre icke