huggas. (Hånger). Om någon har tanda-värk, så botas det om han tager en tagg af Hafventorns-busken och dermed petar sig i tänderna. Om Rönnen heter det, att detta träd aldrig må brännas på spisen; för då flyr Tomten ifrån husen. (Gryteryd): Med flog-rönn röker man karet när man brygger vört, för att trollen inte må taga det söta af vörten.
§ 83. I den tiden, när alla djur kunde tala, sade fåret till
menniskan:
»klipp mig höst och vår;
men klipp aldrig mitt bringe-hår!»
Derföre klipper bond-hustrun icke bort ullen under fårets bringa, utan lemnar en tapp, som söan skall ha att värma fötterna med, när hon lägger sig på marken.
Hästen sade:
»jag passar för dig hela året,
derföre skall du ge mig ren säd vid jula-tid!»
Wärends-bonden gifver ock alltid sina hästar ren säd på jul-afton. —
När hästen tumlade sig på marken och lyckades gå öfver, sade han:
»ja, nu vann jag en hafra-skäppa.»
Derföre säger bonden än i dag, att hästen vunnit en hafra-skäppa, när han tumlat öfver från en sida till en annan.
Äfven sade hästen:
»hellre tre dagar köra hö
än en dag i brudafärd.»
Det var, för att brudamännen redo så hårdt i de gamla brölloppen, förr i verldena.
Geten sade:
»jag går inte hem, förr än jag druckit ur den källan och den källan,
och ätit af den tufvan och den tufvan.»
Derför har geten alltid förfall, när hon skall gå hem om qvällarne från betet.
Äfven sade hon:
»gör så höga gärdesgårdar du vill,
bara du lemnar ett litet hål vid ändan!»
Svinet sade:
»gif mig aldrig rent vatten,
utan har du inte annat, så doppa ugnqvasten i det!»
Än i dag bruka bond-qvinnorna vid bakning doppa ugn-qvasten i svina-byttan. Äfven heter det, att »när suggan kunde tala, så bad hon om hosor (strumpor), till att gå i dynge-pölen med.»
Råttan sade:
»jag kunde berga mig godt hvar jag vore,
finge jag blott vara i fred för långrumpan.»
