Haren sörjde öfver att han var så klenmodig. Till sluts fann han inte bättre råd, än att han skulle gå och dränka sig. När han så kom till sjöa-landet, for der ut en kull ellingar (ɔ: andungar). Då log haren, och menade att det väl inte var så farligt, när han ensam hade kunnat skrämma så många. Men vid att haren log, sprack hans öfverläpp, och allt ifrån den dagen är han har-mynt.
Bocken och Baggen kommo ihop att slås, och bocken slog omkull baggen. »Ja», sade baggen, »denna gången gjorde du dig till. Eljest är det inte så mycket med dig; för du är mest karliger (ɔ: stolt) öfver ditt långa skägg.»
Räfven gick under en rönn och såg bären, utan att kunna nå dem. Så bad han skatan om lite bär; men hon ville inte. Då sade han:
»jag kan allt vara lika nöjder;
för de ä så sura.
Men hade min gamla mor dem; hon åte dem gerna.»
Bonden stängde in sina får om qvällen. Då sade Räfven:
»bonden, den dåren,
han släpper in fåren,
och låter hästen gå ute.
Men se, jag kan allt ha lika godt».
Enligt en annan vändning sade räfven: »hvad den bonden är dummer; släpper in de små kreaturen; men låter de stora ligga valle». För se, räfven har alltid varit en stor hycklare.
Skatan var törstig och gick till källan, för att dricka; och allt låg räfven och tänkte ta henne. Men när skatan hade druckit, sade hon: »stackare du, för du har lite vett!» Dermed flög hon sin väg.
Räfven ville taga katten; men katten ville inte låta taga sig. »Ja», sade räfven, »det är inte värdt du söker lista dig ifrån mig, för jag har en hel råd-påse. Huru många råd har du?» »Åh», svarade katten, »jag har inte mer än ett råd». Med detsamma sprang han upp i ett högt träd, så att räfven inte kunde nå honom. »Lös nu upp din råd-påse!» sade katten.
Räfven ville taga anden, som låg i vassen; men hon gaf sig åt sjön. Då ropade räfven:
»Syster Damma, (ɔ: Dagmar)
fördrista dig inte!»
Anden svarade:
»Bror Mickel,
bry dig inte!»
Skrikan satt i ett träd och plockade bär. Så fick räfven se henne och sade:
»akta dig, syster Karin, så du inte faller!»
