tillreds och tog ut kilen. »Nu har du dem», sade räfven. »Ryck nu till!» Ja, björnen ryckte till och det med kraft. Men svansen satt fast i stocken, och vid han ryckte till, så gick svansen af. Allt ifrån den dagen är björnen rumpelös. —
Skytten och hundarne kommo efter räfven, när bonden gick och årde sin åker. Som nu bonden var illmarig, ville han ställa sig väl med både den ene och den andre. Så körde han en djup fåra och sade till räfven: »lägg dig här, så skall jag gömma dig för hundarne!» Ja, räfven lade sig i fåran och bonden höljde honom med mull. Men räfven var försigtig och gjorde sig ett litet hål, så att han kunde titta upp med ena ögat.
När så hundarne kommo till fåran, tappade de slaget och lupo förbi. Så kom skytten efter, och frågade bonden om han inte hade hört af räfven. »Jo», lät bonden, »han var här i jåns; men han sprang bort åt annat håll.» Med detsamma nickade bonden åt skytten och ville omärkligt visa honom på räfven. Men skytten förstod inte hans mening, utan gick sina färde.
Som nu allt blef tyst, steg räfven upp ur fåran, der han legat gömd. Då sade bonden: »var jag inte bra god emot dig, som fridde dig för hundarna och för skytten med?» »Jo», svarade räfven, »det var du allt och stor tack skall du ha. Men du hade en led nick i dig.»
Strandstrikaren (ɔ: Bäckasträntan, Strandgycklan) och Anden skulle mötas i sol-uppgången, för att flyga kapp. Ja, anden lade sig om natten och sof, som hon var van; men strandstrikaren tordes inte sofva, utan höll sig vaken, för att inte komma för sent till mötet. Han for så hela natten omkring och skrek och hoppade på stenarne; men när morgonen kom, var han trött och somnade. Anden deremot vaknade på sin tid, och när sol gick upp, flög hon i väg och kom dit hon skulle. Anden blef så den som vann. Men strandstrikaren flyger ännu omkring och piper och hoppar på stenarne, hela sommarnatten om, och det är för att hålla sig vaken i sol-uppgången, då han skall flyga kapp med anden. (Ångermanland).
Hara-modren förargade sig på sin unge, att han hade så stora ögon. Så sade hon: »du har lika stora ögon som jag; du får föda dig sjelf.» Derföre säger man om en moder, som inte tager vård om sitt barn, att hon är lik hara-mor. (Ångermanland).
Björnen och Räfven skulle en gång svedja i lag, och när de skurit rågen skulle de hem och tröska. Då sade räfven: »du är inte god till att slå, så att halmen ligger still.» Ja, björnen han slog allt hårdare och hårdare; och ju värre han slog, desto mer hoppade halmen.
