När så trösket var slut, skulle de till att kasta. Då sade räfven: »antingen vill du ha större hopen eller mindre hopen?» »Jag tar större hopen», svarade björnen. Ja, räfven kastade, och när allt var färdigt fick björnen taga agnarne. Men räfven, stackare, han nöjde sig med att taga den mindre hopen. (Jemtland. Herjedalen).
Djurens läten och foglarnes sång bevara ännu spår af den tale-gåfva, som allt lefvande egde i tidens morgon. Wärends-sägnen är i synnerhet rik på hithörande drag, dels lemningar af den uråldriga djur-fablen, dels ock yngre karakteristiska yttringar af en ystert lekande folk-fantasi. Såsom prof meddela vi följande:
Ring-dufvan kom till en hustru som höll på att ysta, och bad henne om lite ost. Men qvinnan skulle laga till slåttra-öl och ville inte ge någonting. »Ja», sade dufvan, »så skall jag sitta i alla tider och skämma ut dig.» Derefter satte hon sig i skogen och begynte ropa:
»hu- stru,
hu- stru,
stor — —
har du.»
Då ville käringen muta henne att tiga, och kastade osten efter henne. Och osten fastnade på dufvans vinge, och der sitter en rund hvit fläck än i dag. Men dufvan får ännu i Vestra Småland namn af Hustru-dufvan.
Hanen, Göken och Orren voro bröder och ärfde tillsammans en hvit ko. Så satte de upp vad, att den som vaknade först skulle få taga kon. Så vaknade hanen först. Då ropade han;
»tackad vare Gud!
den hvita kon vannt jag.»
I detsamma vaknade Göken och ropade:
»ko, ko
fick du.»
Men Orren var missnöjd med bytet och sade:
»karlar, karlar, karlar, karlar, byten hvad rätt är!»
eller
»käre bröder på byte-backen, byten det som rätt är!»
Och så ropa de än i dag.
Göken och dufvorna hade köpt sig en stut, och den skulle de valla hvar sin dag. Men det lyckades illa för göken; ty när han gick vall, så hof stuten ner sig i ett kärr och satte lifvet till. Häröfver blef Knulte-dufvan (Ringdufvan) arg på göken, och menade att han hade skjutit ut stuten i kärret. Allt sedan ropar hon:
»skut ut,
skut ut.»
eller
»du Tyke skut ut
min stut.»
