Blådufvan menar att det skett genom olycka. Hon heter derföre Olycks-dufvan eller Hulke-dufvan, och ropar:
»olyck!
olyck!»
Men göken säger att stuten sjelf gick ut i kärret. Han svarar:
»gick ut!
gick ut!»
Och så tvista de än i dag.
Tjuren är arg på baggen, för att denne har så stora regar. Derföre ropar han:
»du lille, du lille
har så stora regar,
som jag.»
Baggen är karlig (ɔ: stolt) om hösten, när han kommer till bys med hela sin fåra-rasse. Han ropar då med fröjd:
»alla ä mina!»
Men om våren är han klen och modstulen. Då säger han:
»nog af en!»
Bär mig!
Söan bräker:
»jag vill gå åt gärdet!»
Lammet skriker:
»jag vill gå med!
Baggen svarar:
»va’ ke det faen!» —
När getterna hoppa öfver gärdesgården ropa de:
»nu ä vi här!»
Men när Masse kör ut dem ur gärdet, vänder bocken sig om och ropar med vrede:
»Massa djefvul!» —
När geten skall till att öna, bräker hon:
»aldrig mer!»
Men sedan hon fått sitt kid, bräker hon:
»ännu en gång!» —
Om vintren, när det är kallt, jamar kattan:
»långt till ladan!
kallt som hundan!»
hvartill katten svarar:
»jag rår inte!» —
När hunden står på en stor herragård, skäller han:
»råg, råg, råg!»
Men är han på ett litet ställe, skäller han:
»hafre, hafre, hafre!» —
