Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/507

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXX
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

Tuppen gal:

»Teke körer hö och åker.
Hustrun häfver in och gråter.» —

Orren spelar i skogen om vår-morgnarne och säger:

»mor kokar hviter gröt och rör om med rocken (ɔ: sländan), med rocken.
Far sitter på trappan och äter opp en, opp en.»

Kommer så skytten. Då ropar hönan.

»sågst du karlen?»

Men orren hånar skytten och säger:

»du krokryggige skytt, du skjuter inte rätt!» —

Lommen ligger i sjön och ropar:

»hu, hu, kallt!»

Väntar han torkväder, så ropar han, när han flyger:

»torrt, torrt, torrt!»

Men väntar han våtväder, säger han:

»sju skäppor vatten,
högt öfver öarne!» —

Anden blir rädd om ellingarne (ɔ: and-ungarne), när hon får se skytten. Hon ropar:

»ack ack, ack,
kunde jag fri mina ungar!
Ack, ack, ack!» —

Bonden kom bärandes med ett lamm, som höll på att dö. Då samlade sig korparne. Den ene frågade:

»Måns, Måns,
hvad kostar kröplingen (ɔ: krymplingen)?»

Den andre bjöd:

»en plåt, en plåt!»

Den tredje ropade;

»sex mark, sex mark! —

När kråkorna samla sig på ängen, språkas de vid och säga:

»hvar ä Per?»
I Kärr.
»Hvad gör han der?»
Flår en märr.
»Var hon fet?»
Bara späck.

När kråkorna fara, ropa de:

»qvarn, qvarn, qvarn:
Vill du till qvarn?
»Till qvarn! Till qvarn!» —

Om Gladan (Qvidfogeln) tror man, att hennes ben ruttna bort hvarje år i rötmånaden. Derföre flyger hon vid den tiden omkring och ger sig så ynkligt. Hon ropar: