källror och stensättningar i Hunabad, i samma socken, och var han, enligt allmän berättelse, en så stor krigs-hjelte, att hvar han gick fram »bad folket Gud bevara sig för Hun och Hune-här». Folk-minnet om Huna-hären, eller de skandinaviska goternas utvandring åt söder, ställes för öfrigt af folktron i förbindelse med den yngre hedniska Odens-kulten. Samma natur-fenomen, som vi tillförene omtalat under namn af Odens jagt (§ 49), heter således, i Unnaryds socken af Finveden, äfven Odans här eller Huna här.
Efter utvandringen blefvo jättarne slutligen så få, att de inte mäktade föra hvarandra till grafven, utan när någon kände att han skulle dö, gräfde han sig sjelf en graf, och vältrade sig ned deri, för att slippa ligga ofvan jord. Äfven berättas om den siste jätten i vårt land, att han mötte en vallhere i skogen och bad honom göra sig en stor tjenst. Han lyfte så upp heren på en sten, räckte honom sin hammare och lade sjelf sitt hufvud emot stenen, för att heren skulle öda honom. Ja, vallheren tordes inte neka, utan slog jätten i skallen, det bästa han förmådde; men var sedan qvick att hoppa ned på andra sidan. Som nu jätten fick hammar-slaget, blef han yr i hufvudet och grep efter pojken, för att öda honom. Men han grep för lågt och fick fatt i stenen, som han drog öfver sig, så att det blef hans bane.
Andra sägner föranleda dock, att jättarne efterhand blandade sig med det andra, mindre folket, så att än i dag finnas de som äro af jättaslägte. I Kinnevalds härad förekom ännu på 1600-talet en slägt, med ätte-namnet Jätte. I Östbo,
