husens skydds-väsen; bifogar härvid den anmärkningen, att »änskönt denna vidskepliga dyrkan nu mera kan synas försvunnen, så bibehålla sig här i norden, genom de onda andarnes ingifvelse, lemningar af densamma i åtskilliga aflägsna gårdar i Norrige och Vermland.» Han tillägger på ett annat ställe (XXI: 30) att »tomt-ormarne blifva i den yttersta norden betraktade såsom husens skydds-väsen (penates), de födas med ko-mjölk eller får-mjölk, leka inom-hus med barnen, och ses gemenligen såsom trogna väktare sofva hos dessa i vaggan. Att skada en sådan orm hålles för en stor synd.»
Rimligtvis hafva dessa uppgifter af vår äldste svenske Ethnolog mångenstädes blifvit emottagna med en viss tvekan; men ett djupare studium af våra folkbruk ådagalägger deras fullkomliga trovärdighet. En tysk resande, Michael Heberer, som år 1592 åtföljde den från hofvet i Heidelberg till hertig Carls biläger i Nyköping affärdade beskickning, och hvars resa finnes tryckt under titeln: Ægyptiaca Servitus &c. Heydelberg (1610) 4:o, berättar s. 610, att han d. 14 Aug. (1592) red ifrån Nibele (Nöbbele?) till Wernemuth (Wernamo?) och derifrån till Linerohs (Linderås?). »Der hade vi för afsigt att äta frukost och taga andra hästar. I denna by sågo vi huset fullt af ormar, hvilka uppehöllo sig i stallar och stugor samt voro ganska stora; men som icke gjorde någon skada. Vi blefvo i början mycket förskräckta för dessa giftiga djur och ville af sådan anledning icke qvarstadna. Då sade vår ledsagare, som kände förhållandet, att ormar på detta sätt förekommo icke blott här, utan ock på åtskilliga andra ställen der i trakten, att inbyggarne voro väl vana vid dem och att de gjorde ingen skada, i fall man icke tillfogade dem något ondt. Medan vi väntade på att bekomma något att äta, sutto barnen på jorden och förtärde sin gröt. Då kröpo två ormar dit och åto med barnen utur samma fat. Detta väckte hos oss en sådan afsky, att vi förlorade all lust och förmåga att kunna äta någonting, utan togo oss friska hästar till en annan by som heter Vnsee.»
Hvad den tyske resanden här förtäljer, öfverensstämmer på det nogaste med sägner och trovärdiga berättelser från en vida yngre tid. En man, vid namn Gustaf Gummeson i Kulla, af Slätthögs socken, brukade således ännu i mannaminne sätta fram gröt och mjölk åt tomt-ormarne i huset, uti en skål som fick plats i ugn-stampan eller under ugn-sängen. I Madbråten i samma socken kommo snokarne fram i stugan och åto mjölk tillsammans med barnen. En qvinna, som kom in, såg barnet slå ormen på hufvudet med skeden, sägande:
»du qvadde, du äter inga soppor.»