Ja, bonden till att bedja sig väder, både regn och solsken, och allt hvad han önskade sig det fick han. Och det vexte och det vexte. Men när säden vexte som allra klakast, begynte hon ruttna, och när det led emot skörden var hela åkern förderfvad.
Så kommo Vår Herre och Sankt Peder åter vandrande, och fingo se hvar bonden stod på sin åker och såg både missnöjd och bedröfvad ut. »Hvarföre är du så ledsen?» sade Vår Herre. »Du har ju fått allt hvad du antades om!» »Ja, har jag så», sade bonden, »men all min granna säd är förderfvad; jag vet inte huru det vetter». »Jo», sade Vår Herre, »det skall jag säga dig. Du önskade dig både regn och solsken; men du glömde bedja Gud om någon blåst.» —
När Vår Herre och Sankte Päder gingo omkring här på jorden, kommo de om qvällen till en backa-stofva. Der bodde en torpare med sin hustru, men de voro så för fattiga och hade hela stofvan full af barn. Ja, Vår Herre och Sankte Päar lånade hus öfver natten hos torparen, och när morgonen kom och de gingo dädan, gaf Vår Herre det fattiga folket ännu ett barn till.
Så gingo de vidare och kommo nästa qväll till en stor gård. Der bodde ett rikt folk och de hade inte mer än ett enda barn. Ja, Vår Herre och Sankte Päar lånade hus öfver natten hos den rike bonden, och när morgonen kom och de gingo dädan, slog Vår Herre ihel det enda barnet för den rike.
När de så voro åter komna på vägen, sade Sankte Päar: »hvarföre gjorde du på det viset? Du ökade barnen hos den fattige och slog ihel enda barnet hos den rike?» »Jo», svarade Vår Herre, »det gjorde jag derföre, att den fattige höll af sina många barn allt för litet, och det är likväl de som skola föda honom när han blir gammal; men den rike höll af sitt enda barn allt för mycket. —
När Vår Herre och Sankte Per vandrade omkring, kommo de en morgon till ett ställe, der de gingo in att fråga efter vägen. Men i stofvan fanns ingen hemma, utom en piga som låg i bänken och sof, och hon var så lat, att hon inte orkade stiga upp, utan bara tecknade med handen huru vägen gick.
När de så kommo till nästa gård, gingo de åter in att spörja efter vägen. Då var der en dräng, han var både rask och villig, och följde dem ur gården och öfver ängen och ett långt stycke genom skogen, för att de inte skulle gå vilse.
Sedan de nu kommit för sig sjelfva, sade Sankte Per till Vår Herre: »hvad lön tänker du väl gifva drängen, som var så rask och villig och följde oss så långt?» »Jo», sade Vår Herre, »han skall få den lata pigan som låg och sof i bänken». »Nej», sade Sankte Per, »det vore ju synd!» »Ja», sade Vår Herre, »så får det ändock lof att vara, för att den raske må hjelpa fram den late. Om två lata komme ihop, huru skulle de då bli i stånd att föda sig?»
