§ 119. I Slätthögs socken var det två rustig-bussar, som alltid brukade dricka och svärma tillsammans. Så kommo de öfverens, att hvem som dog först, skulle han möta den andre vid en stor sten, och tala om huru det gått honom och hvart han kom. Ja, den ene af dem blef död och den andre gick om natten till stenen. Men när hans aflidne kamrat kom dit, sade denne aldrig ord mer än blott: »Ack och Ve!» Den döde ville dermed säga att han inte dött salig.
En gång var det två hustrur, som voro mycket goda vänner. De lofvade hvarandra, att hvilkendera som först blef död, så skulle hon gå till den andra och omtala hvar hon fått sin plats. Ja, den ena hustrun blef död och lät två nätter höra sig utanför huset; men den andra var rädd och tordes inte gå ut till henne. Tredje natten öppnades dörren och den döda kom in och gick fram till sängen. Hon sade: »jag lofvade säga dig hvar jag fått min plats. Jag har inte fått någon plats, utan sväfvar emellan himmel och helvete». Dermed försvann hon.
För att den döde inte skall gå igen, brukar man i Aneboda socken o. fl. st. kasta efter den döde. Detta sker dels med eld, dels ock med vatten, så att man tager en viska och en spann vatten och dänker (ɔ: stänker) efter likfärden, när hon går af stugan.
§ 120. I Bredhult, i Bergs socken, höll sig en Myrding,
som spökade om nätterna, så att folket aldrig kunde få någon ro.
Så var det lite före jul och de hade skomakare i gården, och
skomakaren satt uppe och sydde om natten. Då begynte det dundra
och färdas så fasligt uppe i nattstugan, och rätt som det var kom
der fram likasom ett litet barn. »Hvarföre sitter du här? Tåcka
dig till sides!» sade Myrdingen. »Hvarföre det?» sade skomakaren.
»Jo», sade myrdingen. »Jag vill dansa.» »Ja, så dansa då!» sade
skomakaren.
Myrdingen dansade så en god kjyng, och när det var gjordt gick han sitt håll. Men rätt som det var, kom han igen. »Får jag dansa om igen?» sade han; »men då dansar jag ut ljuset för dig.» »Nej», svarade skomakaren, »det får du inte. Men hvem är du, efter du dansar så här?» »Jo,» svarade myrdingen: »jag bor under den femte tiljan vid den norra väggen
i en stafva-bytta, i tvång,
för byttan är trång.
Vill du lofva att hjelpa upp mig, så skall jag aldrig dansa mera.» »Ja,» sade skomakaren, »så snart det blir dager, skall jag laga att du kommer åt kyrkogården.» Ja, myrdingen försvann och när dagen blef ljus sökte skomakaren upp barnet, som låg nedmyrdt i
