som sedan upphängdes på väggen i kyrkan. De gamla wärendska kyrkorna voro invändigt nästan fullklädda med sådana Barna-kransar.
För att den döde inte må taga aflen ifrån de lefvande, så att slägten icke vidare kan föröka sig, har man i flera socknar (Mistelås, Hjelmseryd) ännu för sed, att hos mans-lik nedlägga i kistan en qvinno-serk och hos qvinno-lik en mans-skjorta.
För att den döde inte må taga med sig något af ladugården, har det varit gammal Wärends-sed, att husbonden alltid skall ställa sig i den öppna ladugårds-dörren, när lik bäres utur gården. I Rydaholm har man iakttagit, att när bonden eller hustrun bars ur gården och psalmen sjöngs, skulle man släppa hela fä-boet efter likfärden. Sedan liket kommit öfver gårdens egor, skulle fäet drifvas in igen. Flerestädes brukar man ännu nedlägga hår af gårdens kreatur i lik-kistan, för att dödingen inte må taga nyttan af boskapen. Ännu i dag heter det, när de mista kreatur tätt efter dödsfall, att den döde ville ha så mycket med sig.
För att den döde inte må taga lyckan ifrån humlegården, nedlägger man humle i lik-kistan (Unnaryd).
För att den döde icke må taga lyckan ifrån bi-gården, så att bien dö ut, lägger man mull på kuporna, när liket bäres bort; eller lyfter man på bi-kuporna, när liket tages på bår; eller bär man undan kuporna, så att bien icke må höra när de läsa och sjunga för liket.
För att den döde icke må taga lyckan ifrån åkern, brukar man i Unnaryds socken lägga åker-mull i lik-kistan.
Blåser medvind, när lik bäres ur huset, så tror man i Unnaryd att den döde tager lyckan med sig ifrån gården.
Äfven omtalas, att man fordom brukat gifva den döde med sig i kistan en skål med hvit gröt och ett par nya skor; åtminstone iakttogs detta bruk, när man begrof en qvinna, vid namn Bengta i Willarp, i Mistelås socken, för vid pass 50 år sedan. Var den aflidne en supare, så skulle han hafva med sig i kistan en brännvins-flaska, emedan han annars troddes förgöra bränningen, när de skulle bränna. Var man eljest rädd att han skulle gå igen, så lade man i hans munn en hysk och en hake (Hånger s:n). Vi anmärka härvid, att många af dessa vidskepliga plägseder tydligen äro gamla offerbruk, öfverförda till det christna folkbruket ifrån det hedniska offerbålet eller offerhögen.
Sägnen omtalar någon gång, att dödingar som i lifs-tiden haft tvist med hvarandra, fortsatt striden ännu efter döden. I Gryteryd råkade två bönder i tvist med hvarandra, en söndag i sockna-stugan. Kort tid derefter afledo begge två. Då hände sig
