förekommer ock ännu i Wärend såsom ett folknamn, och inbyggarne i Asa socken omtalas ofta af sina grannar, under vedernamnet Asa-Hjeltar.
Den förblandning, som vi ofvan anmärkt, eger likaledes rum med folknamnet Kämpar, hvarunder sten- och brons-ålderns folk omtalas både i den skånska och wärendska sägnen. Jätte och kämpe äro således i dessa sägner oftast liktydiga folkbegrepp (jfr § 7). Kämpen Baal, i Baalsberg, som flyttade undan för den stora kon med hennes bjällra, sedan Filkestads kyrka var byggd, är dock tydligen en enkel personifikation af Balders-kulten, och måste således hänföras till de soldyrkande Goterna. Och ännu mer gäller detta om de i södra Sverige lefvande yngre kämpa-sägnerna och kämpa-visorna, i hvilka vi tydligen spåra rent gotiska folkminnen, till någon del gående fram i en historisk tid.
Kämparne eller kämpa-folket var, enligt dessa ännu gängse sägner, berömdt för sin stridbarhet både till vatten och land. De voro så envisa, att de aldrig ville ge vika, hvaraf talesättet »du är som en kämpe», »envis, som en kämpe». Hvarhelst de kommo tillsammans skulle de alltid brytas och slås, och det är förmodligen af detta bruk, som de tolf dagarne i jul-helgen, ännu på Rudbecks tid, fingo i Wärend namn af kämpa-dagarna. En bland kämparnes täflings-lekar var, att lyfta stora, runda stenar. Sådana lyfte-stenar få derföre ännu namn af kämpa-stenar. En rund sten, med hål i, liggande på en annan större sten, å en kulle vid Söratorp, under Kompersmåla i Kinnevalds härad, omtalas af folket såsom en
