han råder öfver skogen och dess vilda djur, blir således utan åtskillnad öfverförd äfven på trollen, ännu mythiskt fattade, ehuru fullt igenkännliga såsom ett menskligt slägte, och längre fram på troll-backorna och på Lapp-folket. I hela föreställningssättet kunna vi spåra ett sammanhang, som tydligen visar tillbaka till de äldre, karakteristiska lefnads-vanorna hos vårt nordiska urfolk.
Om skogs-trollen, ännu fattade såsom rent mythiska naturväsen, är det allmän folktro i Westmanland, Helsingland och Jemtland, att björnen och elgen höra skog-rån’ till och att denna föder björnarne under vintern. En qvinna i Westmanland, som längre än vanligt fördröjde sig vid fä-boden, hörde skogs-rå’t ropa: »drag dig hädan! Jag kan inte förhålla stor-hunden längre». Med stor-hunden menade hon björnen. I Wärend går ett gammalt tal om skog-snufvan, att hon eger vissa, henne enkom tillhöriga hjortar, rådjur, harar och fjär-hanar (ɔ: tjädrar), hvilka ingen förmår skjuta utan hennes serskilda begifvande. För att således vinna lycka på jagt, ha våra förfäder brukat offra till skogs-vätten, hvarmed, efter hednisk sed, äfven borde förenas tvagning. En skytt i Herjedalen hade af skog-käringen erhållit löfte att få stor-oxen hennes, om han funne så mycket vatten i berget, att han först kunde tvätta sig. Men mannen hittade råd och tvättade sig med sitt eget vatten. Han fick så skjuta elg-oxen. Då ropade skog-käringen efter honom: »tvi vare mig! att jag glömde förbjuda honom den rinnande källan». — Om gamla wärendska fjärhana-skyttar berättas, att de brukat nedlägga mat, och annat offer till
