pukar eller onda andar, hvilka för tillfället tagit skepnad af ett oskärt djur-slag.
Hela det gamla föreställnings-sättet bibehåller sig slutligen oförändradt i afseende på Lapparne. Lapparne, likasom de gamla trollen, äro således ännu rådande öfver skogens djur. I Jemtland är det allmän folk-tro, att Lapparne kunna ställa ut björnar och vargar, till att rifva deras ovänners boskap. När det blåser nordan-vind på Mickelsmesso-dagen, tror Wärends-bon, att Lapp-käringarne ha makt att tjusa till sig skogs-fogeln. I Ramqvilla socken (Småland) hände för icke så länge sedan, att en soldat en morgon fick se en stor hop skogs-fogel utanför sin stuga. Soldaten förstod att det var troll-tuppar, och laddade derföre sin bössa med en silfverknapp i stället för med kula. Sedan höll han på den största fjär-hanen i hela skocken och sköt. Men när fogeln damp, skiftade han hamn och blef till en Lapplänning. Soldaten drog bort honom och gömde honom i skogen. Men någon tid efter kom dit en hel skara Lapplänningar, som sökte rätt på soldaten och ödde honom.
I afseende på ur-folkens jagt, hvaröfver nyare fynd i skal-bankar, torf-mossar och forn-grafvar, spridt så oväntadt ljus, må slutligen anmärkas, att dessa folk förmodligen ännu träffat vild-renen i södra Sverige. År 1864, vid gräfning af grunden för stations-huset i Tenhult, hittades ett horn af en ung ren-ko, sannolikt vild-ren, liggande 7 fot under jord-ytan, ofvan på ett s. k. bleke eller snäckmergel-lager, 500 fot öfver Wetterns n. v. yta. Då man i skal-bankarne hittills icke funnit några ben
