blef det allt till smör. När qvinnan förnam detta, hemtade hon mera vatten; men det hade sedan icke samma framgång».[1]
Andra djur-slag, såsom Elgen, Hjorten, Rå-djuret, Bjuren (ɔ: bäfvern), Bassen, Vildbassen (ɔ; vildsvinet), Björnen och Ulfven förekommo ännu i en långt senare tid, då landet först bebygdes med fasta gårdar, och vi hafva i det föregående anmärkt (§ 3), hurusom dessa och flera slags djur kunna spåras i Wärends gård- och ätte-namn.
Alla dessa olika djur-slag fångades af ålder, dels i grafvar eller gropar, dels ock med stockar, tannor, nät, snaror och andra giller. En gård i Blädinge socken heter, efter en sådan gammal varg-grop, Ulfva-grafven. En annan gård i Berga socken heter, af liknande anledning, Elgdjura-stock. Vid tinget med Albo härad i Sköldstad, d. 6 och 7 Febr. 1626, klagade skoga-fogden, att Håkon i Letthult och hans söner »ha byggt så höga stockar i skogen allestädes, att de stå öfver knät, och samma stockar ihelslagit får och getter. Äro i stor misstanke, att de ihelslå rådjur». Räfven fångades ännu i början af 1600-talet med nät, hvilka utsattes omkring räfva-hidet, sedan man förut ringat eller vängt honom på spårsnö. Ett gammalt sätt att fånga räf, är ock den i Wärend ännu brukliga tannan, räfva-tannan, eller en upprätt ställd, gaffel-formig bräda, i hvars skarpa inskärningar räfven fastnar med framfötterna, när han gör språng för att taga betet.
- ↑ Skånska Presternas Berättelser om Antiqviteter. Hdskr. å Köpenhamns Univers. Bibl. N:o 35, 4:o.
