En mera utbildad form af de gamles djur-fångst var med skytteri, hvaraf ett serskildt slag omtalas i Wärend, under namn af fjärhana-skytte (ɔ: tjäder-skytte). De gamla fjärhana-skyttarne, hvilka ofta bli nämnda i landets sägner, sökte förnämligast efter skogs-fogeln, antingen om våren i tuppa-lek, fogla-lek, eller om vintern för lock-orre (ɔ: bulvan), ifrån en s. k. orra-bod eller orr-koja, hvarvid fogeln fram-drefs eller jägtades af kringströfvande spejare. Ett annat i Wärend ännu ihogkommet fjärhana-skytte var, att på höst-nätterna skjuta fjärhanar för bloss, sedan skytten förut, i sjelfva sola-qvällningen, varit ute för att lydas, hvar foglarne slogo i träd. Äfven djure-skjutning eller rådjurs-skytte blir i domböckerna ofta omtaladt och öfvades förmodligen mest om vintren på spår-snö. Haren synes deremot i äldre tid hafva varit fredad genom en folk-fördom, som gjorde honom misstänkt att vara troll-hare, och som i honom såg ett ohelligt djur med onda tydor.
För utrotandet af de större rof-djuren, hvilket ifrån hedenhögs varit betraktadt såsom en religiös samhälls-pligt, har man af ålder anordnat det slags stora jagter, som i vårt land ännu förekomma under namn af skall, skallgång. Till dessa jagter uppbådades hela häradet, socknen eller bygdelaget, medelst budkafle, som på 1600-talet uppskars af skoga-fogden eller skall-fougten. Denne tjensteman egde således att stämma skall, hvarvid alla som hade »egen duk och disk» voro pligtige att möta, väpnade med varga-spjut, yxa eller skjutvapen. Äfven borde hvarje gård underhålla varga-garn eller varga-nät, hvilka sammankopplades och uppspändes omkring
