Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
§ 138. Kämpafolkets och Wirdarnes jagt.

jagtplatsen. Utsättningen af folk och nät heter i wärends-målet en sått, hvaraf talesättet att gå en sått. Såtten afdrefs under högljudt anskri och tutande i horn och lurar, hvadan ock sjelfva jagten får namn af skall. Sedan vargen var »tagen», blef han i hedendomen högtidligen offrad på någon offerplats (jfr § 36). Dödades han deremot under jagten, så gjordes på stället bön och uppstämdes religiösa lofsånger, alldeles som vid offren. En qvarlefva af detta bruk bibehåller sig ännu i Westbo, hvarest skall-folket alltid håller bön och sjunger en högtidlig psalm, sedan vargen blifvit tagen, d. v. s. fångad eller dödad. Rofdjurens döda kroppar upphängdes slutligen i träden af någon helgelund. Sålunda hafva Blädinge-bönderna brukat upphänga dödade vargar i en ek, vid vägen till Oby. Unnaryd-boarne hafva likaledes plägat hänga vargar i en ek vid Danshult, och ännu i dag lefver mången, som kan minnas, huru han sett fem, sex vargar, på en gång upphängda, efter hednisk sed, i en och samma gamla ek-backe.

Den ädlare jagten, eller jagten med hund eller hök, blef ifrån äldsta tid idkad hufvudsakligen af konungar och andra förnäma män. Om Oden, såsom en nattlig jägare, heter det derföre i Wärends-sägnen (jfr § 49), att han förr i verldena var en konung, som inte ville annat än bara jaga. Derföre får han ock efter sin död rida omkring med horn vid sidan, arborst på ryggen eller spjut i handen. Framför honom löpa alltid två stora hundar. Om konung Ale, på gamla Allatorpa kungs-gård, visste Wärends-bönderna ännu på Rudbecks tid förtälja,