§ 141. I vårt lands gamla sägner uppträda trollen icke alltid såsom ensliga bergboar eller kringströfvande jägare, rådande öfver djuren i skogarne och fiskarne i sjön, utan igenkännas äfven på en högre odlings-grad såsom herdar, idkande en nomadisk boskaps-skötsel och i besittning af egna husdjur. Dessa hus-djur voro, utom hunden, äfven hjortar eller renar, getter och kor, de senare af tvåfaldig race, den ena större, med horn och svart till färgen, den andra småvext, utan horn (kullig) och af hvit eller ljusgul färg. Med sina hjordar af dessa djur, bärande pinglor i en ring om halsen och vaktade af skällande hundar, hafva herde-trollen en gång i forntiden bofört i södra och medlersta Sveriges skogar, alldeles såsom deras afkomligar, Lapparne, än i dag boföra i våra nordliga fjäll-trakter. De hafva dervid ej kunnat undgå att ofta bli bemärkte af våra gotiska förfäder, hvilka af det främmande uppträdet emottagit intryck, som än i dag fortlefva i sägnen eller spela för folkets vidskepliga inbillning.
De dunklaste, såsom förmodligen de äldsta af hithörande sägner äro de, hvilka omtala trollen såsom i besittning af hjorten, i hvilket djur vi tro oss igenkänna renen. Det är således gammal folktro i Wärend, att trollen ha makt med vissa hjortar, hvilka icke må skjutas, utan höra trollen enkom till. Sålunda hade trollkäringen, som bodde i Gröns-kull, en egen hjort, som hon hade makt med och på hvars hals hon hade bundit en silfver-skälla. En bonde i Hjelmseryd sökte många gånger efter att få skjuta hjorten; men alltid fåfängt. Slutligen rådförde han sig med den kloke, och fick så veta huru
