Äfven i andra delar af vårt land lefva ännu sägner om berga-trollens getter. I Vester-Dalarne har man sett berg-trollet, såsom ett qvinn-folk, vakta getter, medan hon spinner tråd på en handslända. I Helsingland heter det om Skogsfrun, att hon gätar äfven med getter, och folket har både sett henne gå vall med sina kräk och hört henne locka dem. I Ångermanland omtalas berg-trollen eller berg-folket såsom ett småvuxet slägte, som bor i bergen och som inte kan tåla att se solen, ty då spricka de. Berg-käringarne komma derföre mest nattetid med sin boskap, som äfven består af getter, hvilka, liksom korna, bära klockor eller pinglor på halsen. I Jemtland öfverföras deremot samma sägner på ett mythiskt slägte af vättar, i landets mål Vettrar, Jordbyggare eller Underjordiska. Dessa Vettrar bo likasom trollen under jorden; de äro små till vexten och gå klädda i grå kläder med röda mössor; men ingen kan se dem, utan han är syen eller i syne. Vettrarne gå vall i skogen med sina kräk, hvaribland äfven äro getter.
Om troll-folkets, berga-folkets eller jättarnes boskaps-skötsel med kor, gå öfver hela vårt land talrika sägner. Enligt dessa sägners vittnesbörd, hafva jätte-korna en gång varit i Skåne omtalade såsom svarta, likasom jättens oxar i den gamla Edda-sången. Någon gång omtalas de såsom hvita, samt högre upp åt landet alltid såsom ljusa, småvexta och kulliga. Vi ledas häraf till den meningen, att vårt land ifrån början egt tvänne skilda racer af nötboskap, den ena, tillhörande södra Sverige, svart eller hvit och försedd med horn, den andra ljus,
