I Nerike talar sägnen om berg-trollens boskap. Den var småvext och får namn af Troll-kor.
I Upland höres Skogsfrun ofta lulla i skogen och locka sina kor. Hon ropar då »koh! koh!» med ett dumbt läte. Samma folktro går ock om bergtrollen. De senare visade sig icke längesedan i Ferila, för några vallpigor, som voro på en fäbod-vall och byttes vid att gäta. Bergtrollens boskap var drifvane hvit.
I Westmanland höres Skogs-råt eller Berg-trollet, som hålles för ett, ofta sjoa på sin boskap vid fäbod-vallarne. Hon låter dervid höra ett dumbt och enformigt läte. Äfven ser man berg-trollen gå vall om nätterna med sina kor. Dessa äro mörkbruna till färgen, men alltid kulliga eller utan horn.
I Öster- och Vester-Dalarne valla berg-trollen sin boskap i bergen och ödemarken. När folket är ute i fä-bodarne, får det stundom nattetid se bergtrollen fara förbi med sina kor och hörer deras klockor pingla. Korna äro alltid klackuga eller snufviga, d. v. s. utan horn.
I Helsingland heter det om berg-trollen, att de ha kor, som äro hvita och kulliga.
I hela Norrland blir slutligen folk-minnet af berga-trollen, och deras boskap, öfverfördt till föreställningarne om de rent mythiska Vättarne. Vetterna, Vitterna, eller de Underjordiska, ha således, enligt allmän folktro, boskap af både getter och kor, de senare alltid drif-hvita, drifvane-hvita, och utan horn. Sådan boskap får i Helsingland namn af Vetter-oxar och Vetter-kor; i Herjedalen: Vitt-kor; i Ångermanland: Vitter-kor, Vitter-boskap. Den har
