höras ofta skälla om nätterna i norra Sveriges skogar; men de skälla helt dumbt och alltid blott tre gläfs i sender. Minnet af troll-hundarne, rimligtvis samma race som Lapp-hundarne, återkallas således i folktron genom något af skogens ännu lefvande vilda djur. — Berga-trollens nattliga flyttnings-tåg genom skogarne med hjordar af berg-getter och drifvane hvitt troll-fä, vid ljudet af pinglande skällor och skällande berg-hundar, heter slutligen i Ångermanland Troll-bufäling, eller att »Bergfolket far och buffrar» (ɔ: buförer). Genom förblandning af berga-troll och skogs-vättar, omtalas samma företeelse i hela Norrland äfven under namn af Vettra-buför.
§ 142. Oaktadt de gotiska stammarne, vid deras första inträde i vårt land, ännu bibehöllo många af det gamla jägar-lifvets vanor, hade de likväl höjt sig öfver vårt slägtes första och primitiva råhetstillstånd. Deras hufvudsakliga näring var således icke längre jagten och fisket, utan boskaps-afveln. Denna boskaps-afvel ordnades dock, ännu på länge, icke såsom fast boskaps-skötsel, utan var till sin allmänna beskaffenhet kringdrifvande eller nomadisk, så att man om vintern sökte till vattendragen, der den äldsta bygden efterhand bildade sig, och om sommaren sökte till skogarne. Det blir på detta sätt förklarligt, huru ett föga talrikt folk kunde redan för årtusen tillbaka utbreda sig öfver nästan hela den geografiska yta, som nu intages af Sveriges mångdubbelt ökade befolkning. Men denna stora yta var då, och långt fram i tiden, blott nomadisk bygd, tillfälligt befolkad och tillfälligt öfvergifven,
