Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78
NÄRINGS-FÅNG.

såsom förhållandet är med det öfre landets sätrar och fäbod-vallar än i dag.

Boskaps-skötseln var således, ifrån äldsta tid, föga annat än ett enkelt drifvande på bete å naturliga ängar och betes-marker. Sådana ängar heta i vårt språk vallar, hvaraf uttrycken gå vall, drifva vall, köra vall, sjo vall, valla, vallgång i betydelse af att drifva boskapen på bete. Herden eller herdinnan, som härvid följde hjorden till valls, för att otta eller vakta den för skade-djur, får ännu i vårt wärendska bygdemål namn af vall-hjon, vall-here, vall-grebba, otta-here, otta-grebba, och i domböckerna valle-gångs-fänta.

För att under vallgången kunna hålla hjorden tillsammans, och för att uppsöka de djur som kommit vilse i skogen, betjenade vallhjonet sig af hunden, menniskans äldsta husdjur och trogna följeslagare, alltifrån det ännu aflägsnare skede som tillhör jägare-lifvet. En sådan hund heter derföre vall-hund, och i domböckerna, feminint, täfva. Vall-hundarne voro dock af tvänne olika racer, den ena mindre och den andra större. Den mindre fick, efter sin användning, i Wärend oftast namn af får-hund, och förekommer ännu icke sällan af en typ med spetsiga, uppstående öron, som erindrar om den hög-nordiska Lapp-hunden. Den större gick deremot med fät eller nöt-boskapen, och erhöll häraf benämningen fä-hund. Sådana fä-hundar brukades allmänt i Wärend ännu för hundra år sedan, och voro gemenligen af det starka, härdiga och i allo förträffliga hund-slag, som ännu förekommer under namn af Varg-hund eller Dalbo-hund, och som i vårt land kan spåras tillbaka ända upp i brons-åldern.