än kämpa-folket eller den gotiska stammen. Hon förekommer ock ännu i skogs-trakterna, ehuru mindre allmänt, och nu mera af två skilda racer. Af dessa får den gamla gråa, nordiska get-racen i södra Vedbo namn af Stägg-getter, till skillnad från den ädlare, hvita get-racen, som omtalas under namn af ma-getter. Ännu för ett par mans-åldrar tillbaka förekommo dock getterna i hela Wärend synnerligen talrikt, och alla spår häntyda på, att get-afveln en gång varit i landet drifven i största omfattning. Redan i den gamla jätte-sagan är hjelten gerna en vall-here, som i skogen går vall med getter och dervid träffar på jätten, som han lurar genom sin klipskhet. En gammal småländsk gåta spörjer, hvad det är för ett djur, som har
sex ben i backen,
hufvud före
och hufvud bak,
och bäranet på nacken?
Svaret är, att det är en qvinna, som står grensle öfver en get och mjölkar. Enligt Wärends-lagen egde presten taga i qvick-tionde hvart tionde kid, och domböckerna omtala, huru man märkte sina getter med ett märke i örat. Den gamla folk-drägten i Wärend, ännu i vissa socknar omtalad under namn af jätta-klädsel, var enligt sägen förfärdigad af ludna och sämskade getskinn samt af geta-to eller geta-ragg. Det var i anledning af denna drägt och af sin get-afvel, som Smålands-drängarne, i slaget vid Helsingborg, blefvo af danskarne helsade med spe-namnet Geta-pojkar, likasom hela deras land, och serdeles aflägsnare delar deraf, ännu blir skämtvis
