Fåret, som enligt gammal folktro icke måtte nämnas vid sitt rätta namn, emedan det då troddes löpa bort i skogen (jfr. §§ 83, 98), heter i Wärendsmålet gemenligen söa; men i tilltal vissa eller gumma, hvaraf gumme-lamm, gimmer-lamm, gimra ɔ: ett honlamm, och gumse (i högsvenskan) ett han-får. Gumsen heter eljest i Wärend alltid bagge, och tilltalsvis kruse. En utskuren bagge får namn af gälling eller bete. En får-hjord heter i Wärends-målet skock, fåra-skock.
Utom smale eller små-boskap förekom hos de gotiska folken i vårt land, redan ifrån äldsta tid, äfven större boskap af fä, nöt, eller kor och oxar. Otvifvelaktigt hafva af dessa djur förefunnits tvänne eller kanske trenne olika racer. Vi hafva redan tillförene omtalat det hvita, kulliga och småväxta troll-fät, som en gång af trollen vallades, äfven i medlersta Sveriges skogar, och som ännu i dag är igenkännligt såsom den norrländska fjäll-kon. Spår af denna race träffas någon gång i Smålands skogs-bygder, der man ännu för trettio år sedan ofta fick se kulliga kor af ljusgul färg. Äfven hafva vi i det föregående omtalat de svarta, hornade jätta-korna, som enligt sägnen hafva en gång förekommit i Skåne. Rimligtvis torde någon af dessa racer böra anses härstamma från den småvexta kärr-kon (Bos Brachyceros; Rütimeyer, eller Bos Longifrons; Owen), som redan i den äldre sten-åldern förekom hos medlersta Europas urfolk. En alldeles outredd fråga är deremot, huruvida de gotiska stammarne sjelfva medfört någon egen boskaps-race, ehuru sådant af många skäl synes antagligt. Ett är åtminstone visst, nemligen att dessa sol-dyrkande stammar älskade boskap
