eller hästar, och att när kampen icke orkade draga lasset ur skogen, blef hjelten vred, hof hästen upp på lasset och drog så allt ihop till bys. När Hune-Smed med Huna-hären kom till Romara-port, stallade de sina hästar i Romara kyrka o. s. v.
Hästen, som ännu i folktron anses för ett heligt djur (jfr. § 85), går således i vårt land, såsom husdjur, tillbaka i brons-åldern, och tillhör de skandinaviska goternas äldsta nomadiska herde-lif. Hästafveln har ock i vissa delar af Sverige länge bevarat spår af sin ursprungliga beskaffenhet. I Färs härad i Skåne gingo skogs-öken ännu för hundra år sedan halfvilda ute i bokhulten, och sökte sjelfva sin föda, äfven om vintern. Samma förhållande har ännu i vår tid egt rum med de små, half-vilda Damparne, på Öland och Gotland. Vi antaga ock obetingadt dessa begge små-vexta häst-racer såsom de äldsta i vårt land, och såsom ättlingar af de hästar, hvilka en gång voro i bruk hos det gotiska kämpa-folket.
Wärends gamla domböcker, likasom det ännu lefvande bygdemålet, ha en rikedom på ord för att beteckna detta hus-djur. Hästen i allmänhet heter således skjut (n.), eller hors (n.), och en kringdrifvande häst omtalas såsom ett drifta-skjut. Hingsten heter på landets språk wrensk, och ett sto, märr eller minka. Tilltalsvis brukas ordet putte till hästen och minka till stot. Fålar heta föl (n.), fölsing och följa. Ännu i senare tid allmänt begagnad till ridt och öfvad till snabb-lopp fick hästen namn af rännare. Öfvad till pass-gång, såsom ridhäst, för qvinnor,
