man, som hade »upprödt 160 staka äng». Vid instakningen iakttogos för öfrigt vissa häfdvunna bruk, och alla skiften borde läggas efter solen i bestämda väder-streck. Detta hette i Wärends-målet sol-skift, rätt sol-skift. I domböckerna, ännu från början af 1600:talet, förekommer derföre flerestädes om »bya-mål, nu komna till jemföres och rätta sol-skift».
Medan ängen eller den naturliga gräs-vallen på detta sätt efterhand solskiftades och instakades, lågo omätliga land-vidder af skogs-mark ännu oskiftade. Dessa begagnades dels af bya-laget till samfäld betesmark, i domböckerna kallad fä-mark eller klöfveträd, dels lågo de såsom allmänning, så att hvar man kunde på dem fritt söka sig slåtter eller bete. På dessa fria slåtter-vallar uppfördes då efterhand sommar-hyddor för folket, hvilka fingo namn af bodar. En mängd småländska gårdar, såsom Piggaboda, Gylteboda, Algutsboda o. s. v. vittna ännu genom sina namn, att de ifrån början uppkommit af sådana fäbod-vallar på den första oskiftade allmänningen.
I mån som landet allt mera bebygdes, inträdde dock framdeles nödvändigheten att bestämma gränser för hvarje byalags område, äfven i fråga om fämarken. Detta skedde likaledes efter sol-skift, genom uppsättning af gräns-pålar, i landets språk stakar, mål-stakar. Att begränsa någonting heter nemligen att måla, hvaraf ordet måle, som betyder en utskift eller afsöndrad egolott, och byamål, som är hela byns på en gång ego-gräns och ego-område. Den enkla mål-staken utbyttes dock längre fram emot fasta gränse-stenar eller rör, hvilka fingo namn af hambror, källror, rå-märke. Wärends domböcker nyttja
