redan bittida på morgonen församlade[1], erhöllo befallning att icke tills vidare åtskiljas; de väntade bedröfliga följder af det svar, som lagar och samvete ålagt dem att gifva; och det kan ej bestämmas till hvad ytterlighet, redan af hotelser förebådad, detta deras afslag hade föranledt, så framt icke den händelse inträffat, som återgaf kraft och helgd åt Rikets Lagar.
Men äfven ögonblicken näst före denna händelse, forsummades intet, hvarigenom densamma möjligen kunnat förekommas. De bevekligaste föreställningar om afresans inställande, om Rikets Ständers sammankallande, om fredsunderhandlingars öppnande, möttes alla af lika ihärdiga afslag. Nödvändighetens lika oemotståndliga lag bjöd då[2] vidtagandet af den enda utväg, som, jemte Rikets frälsning, äfven lemnade säkerhet för Kongl. Maj:ts egen person. Alla närvarande Statens Embetsman, och snart allmänna rösten, så fort den inom få ögonblick hann framtränga, förenade sig i den önskan, att Hans Kongl. Höghet måtte tills vidare antaga Riksstyrelsen och genom de mått och steg, som Grundlagarna föreskrifva, rädda ett gemensamt och kärt fosterland. Med lifligaste öfvertygelse om ställningens vådlighet, med den förtröstan, som rena och ädla afsigter ingifva, har Hans Kongl.
