trenne månader, Tyskland befriades och Franska örnarna, i blodiga och ärofulla strider, af segrande vapen trängdes från Schlesiske gränsen till Rhen, äro för väl kända att nu behöfva upprepas.
Sedan Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen hade, med Sveriges bundsförvanter, delat de lagrar, som evigt skola utmärka denna minnesvärda tid, vände han sin blick emot Norden, för att der tillkämpa sig den enda belöning han eftersträfvade. Freden i Kiel blef en frukt af detta härtåg, och, såsom följder af densamma, blef Norriges förening med Sverige erkänd och bekräftad, så väl i den med Österrikiska Hofvet, i Februari månad 1814, afslutade Allians-traktat, som i den sedermera mellan Sverige och Frankrike, d. 30 Maj, undertecknade fred. Då Svenska Arméen, efter att hafva uppfyllt Sveriges förväntan, skyndade sig från Hollstein tillbaka till Rhenströmmen, för att påskynda verldens fred, hejdades den af det oväntade motstånd, som väcktes af Norriges Ståthållare, och som hotade att tillintetgöra alla förhoppningar för framtiden.
Kongl. Maj:t hade, i dess första proklamationer till Norrska folket, lemnat en borgen för den Regeringslära, som af Kongl. Maj:t, i afseende på detta Folk, skulle följas. Ingen Svensk man kunde eller borde förmoda, att då Kongl. Maj:t gick att göra sina rättigheter gällande, dessa kunde afvika
