förnyade då[1], uti allvarsamma ordalag, sitt anbud af garanti för Norra Tysklands neutralitet; deruppå följde, å Svenska sidan, ett ännu bestämdare afslag; och en personlig ovänskap emellan Monarkerne grundlades.
Ändtligen återvände Konungen[2] till Fäderneslandet. På en subsidie-traktat med vida utsträcktare föremål arbetades i London; och föresatsen, att uti et krig emot Frankrike hufvudsakligen deltaga, stadgades allt mer och mer. Afsigten att göra en ändring uti detta fremmande lands styrelseform till krigets syftemål, tillkännagafs de förbundna Makterna, som icke gillade uppgifvandet af en sådan krigs orsak. Något uppehåll blef deraf en lycklig följd. Emellertid hade missnöjet emot Preussen tilltagit; det sträcktes snart till den ytterlighet, att Svarta Örns Ordens-tecken blefvo till Konungen af Preussen återsände[3], på det uppgifne skäl, att denne Herre till Riddare af samma Orden utnämnt Frankrikes beherrskare. Detta emellau regerande och af blodsband förenade Furstar ovanliga steg, följdes genast af Preussiska Beskickningens återkallande[4] från Sverige, och all gemenskap båda Rikena emellan upphörde.
Ett läger sammandrogs i Skåne[5], med afsigt att vid första lägliga tillfälle öfverföra dessa
