Men Finska fästningarnes öfvergång, samt deraf föranledde forändringar i detta lands försvar, obehagliga underhandlingar om användandet af en Corps Engelska troppar (som i följd af denna tvist äfven återvände) och framför allt en sällsam föränderlighet i företag och beslut, medförde den verkan, att sommaren till en del framskred och Konungen afreste till Åland[1], utan att någon plan till fälttågets utförande ännu blifvit antagen; tvertom lemnades det oafgjordt, om icke de hufvudsakligaste företagen skulle äga ett helt annat föremål, än både Finland och Norrige.
Vid gränsen af sistnämnde land och äfven derinom hade emedlertid[2] krigshändelserna börjat; men sjelfva belägenhetens oändliga svårigheter, förenade med otillräckligheten af styrka och medel till ett anfalls-fälttåg, tillbakahöllo åt denna sidan Svenska krigarnes eldiga sträfvande efter faror och ära.
I Finland hade vid samma tid, genom Befälets dristiga rådighet och soldatens förskräckta mod, sakerna tagit en förhoppnings-gifvande vändning, men dessa händelser äro för nyligen timade, för väl bevarade i medborgares tacksamma minnen, för att här behöfva anföras. Namnen Sikajocki, Revolax, Ny-Carleby, Lappo, Alavo, Pulkila och Idensalmi[3], af samtiden firade, tillhöra snart Fäder-
