lägsen musikalisk förmåga. Hennes naturliga goda förstånd lärde henne, att om musiken är vigd vid odödliga verser, blifva de likväl ofta på ett nästan skamligt sätt åtskilda af den sjungande. Det var kanske till följd af denna känsla för poesi och af denna förmåga att förbinda dess uttryck med de musikaliska tonernas, som hennes sång skänkte mera nöje åt alla, som voro okunniga i musik, och äfven åt många af de kunniga, än de skulle erfarit af en mycket vackrare röst och ett mera lysande föredrag, som ej ledts af samma fina känsla.
En balkong eller utskjutande galleri framför fönsterna i hennes förmak antydde en annan af Rosas sysselsättningar; ty den var uppfyld med blommor af olika slag, hvilka hon tagit under sitt särskilda beskydd. Ett utskjutande torn gaf tillträde till denna götiska balkong, hvarifrån man hade den skönaste utsigt. Den regelbundna trädgården med sina höga murar låg nedanför, som det tycktes, hopkrumpen till en blott parterr, medan blicken sväfvade bortom den, nedåt en skogbevuxen däld, der ån än framskymtade, än doldes af löfdungar. Än hvilade åskådarens öga på klipporna, som med sina breda eller tornformiga spetsar här och der uppsköto ur dalen, än dröjde det vid det vackra, ehuru förfallna tornet, som här syntes i all sin värdighet, hotfullt blickande från en udde ned öfver strömmen. Till venster syntes ett par bondkojor, hvilka utgjorde en del af byn, som för öfrigt var bortskymd af en bergshöjd. Dälden slutade med en insjö, som kallades Loch-Veolan, i hvilken bäcken utföll; sjöns yta glimmade nu i aftonsolen. Hela den vida nejden tycktes vara öppen och kuperad, ehuru ej skogbevuxen, och det fans intet, som hindrade utsigten, förrän ögat vid horizonten mötte en kedja af aflägsna, blånande berg, hvilka bildade dalens södra gräns. Miss Bradwardine hade tillsagt, att kaffet skulle bäras till denna behagliga plats.
Anblicken af det gamla tornet eller fästet erinrade om några familjeanekdoter och sägner från skotska riddartiden, hvilka baronen berättade med stor entusiasm. Den utskjutande spetsen af en öfverhängande klippa, som reste sig strax invid, bade fått namn af S:t Svithins stol. Den var skådeplatsen för ett eget slags vidskepelse, hvarom mr Rubrick berättade några märkvärdiga omständigheter,
