100
visade sig som en vacker, svartklädd karl, som sökte ställa sig in hos henne — hvilket. om ni kunnat se den stackars surögda Janet, gjorde föge heder åt Apollyons smak — och medan åhörarne lyssnade med häpna öron och kyrkskrifvaren med darrande hand förde protokollet, förändrade hon plötsligt den låga, mumlande ton, hvari hon förut talat, till ett gällt skrik och utropade: “akta er, akta er! jag ser den onde sitta midt ibland er.” Bestörtningen blef allmän, och förskräckelse och flykt dess omedelbara följder. Lyckliga de, som stodo närmast dörren, och många voro de missöden, som drabbade hattar, band, manschetter och peruker, innan de gode herrarne kunde komma ut ur kyrkan, der de lemnade den förhärdade anhängaren af biskopliga kyrkan att bäst han gitte göra upp saken med trollpackan och hennes beundrare.»
»Risu solvuntur tabulæ», sade baronen; »när de hemtat sig från sin paniska förskräckelse, blygdes de för mycket för att återupptaga processen emot Janet Gellatley.»
Denna anekdot föranledde en lång afhandling
Om alla tankens tomma fantasier,
Om falska läror, list och drömmar se'n,
Spöksyner, uppenbarelser och profetior,
Och allt, som diktats hop, prat, fabler, tokerier.
Under dylika samtal — hvarunder man fick höra åtskilliga romantiska legender — förflöt vår hjeltes andra afton på Tully-Veolan.
