FJORTONDE KAPITLET.
En upptäckt. — Waverley blifver hemmastadd på Tully-Veolan.
Följande dagen uppsteg Edward tidigt och kom under sin morgonpromenad omkring boningshuset och i dess närmaste omgifning oförmodadt till en liten gård framför hundstallet, der hans vän David var sysselsatt med sina fyrfotade skyddslingar. Med ett snabt ögonkast igenkände han Waverley, men vände genast ryggen åt honom, liksom han ej varseblifvit honom, och begynte sjunga en del af en gammal ballad:
En ynglings kärlek är varm, men förgår;
Hör du fogeln, hur ljufligt den sjunger på gren?
Men gubbens kärlek som klippan består;
Under vingen har trasten gömt hufvudet re'n.
En ynglings vrede är eld uti strå;
Hör du fogeln, hur ljufligt den sjunger på gren?
Men gubbens harm ej så lätt kan förgå;
Under vingen har trasten gömt hufvudet re'n.
En yngling en träta om qvällen ej skyr;
Hör du fogeln, hur ljufligt den sjunger på gren?
Men gubben drar svärdet, när morgonen gryr;
Under vingen har trasten gömt hufvudet re'n.
Waverley kunde ej undgå att märka, att David lade ett visst satiriskt eftertryck på dessa rader. Han närmade sig honom derför och sökte genom åtskilliga frågor aflocka honom meningen med denna anspelning; men David hade ingen lust att förklara sig och var nog slug att låta
