den orättvisa, han tillfogat honom, i det han förekommit honom i att utmana mr Falconer, hvilket i anseende till hans ungdom och hans nyligen valda krigsyrke i hög grad kunde uttydas till hans skada. Baronen rättfärdigade sig vidlyftigare, än jag har lust att förtälja. Han påstod, att tvisten var gemensam för dem båda, samt att Balmawhapple ej enligt hederns lagar kunde undvika att gifva dem båda upprättelse, hvilket han, hvad honom — baronen — beträffade, äfven gjort genom ett hedrande möte, och hvad Edward vidkom genom en sådan förklaring, som gjorde hvarje vädjande till svärden öfverflödigt och som, då den afgifvits och antagits, nödvändigt måste nedtysta hela affären. Waverley gjorde inga invändningar, om han också ej tillfredsstäldes af denna ursäkt eller förklaring; men han kunde dock ej underlåta att uttrycka sitt missnöje med Den Välsignade Björnen, som gifvit anledning till tvisten, eller afhålla sig från att låta förstå, att binamnet »välsignad» näppeligen vore tillämpligt. Baronen anmärkte, att han ej kunde neka, att björnen, ehuru af heraldikerna ansedd som ett högst hedrande sköldemärke, likväl hade något vildt, obändigt och vresigt i sin natur — såsom kunde läsas i kyrkoherdens i Dalkeith, Archibald Simsons, Hieroglyphica animalium — och sålunda varit en sinnebild af många tvister och stridigheter, som förefallit i Bradwardineska huset. »Bland dessa», fortfor han, »skulle jag kunna nämna min egen olycksaliga misshällighet med min kusin i tredje led på mödernet, sir Hew Halbert, som var nog obetänksam att förlöjliga mitt familjenamn genom att påstå det vara quasi Bear-warden (björnvaktare), hvilket var ett högst opassande skämt, då det ej blott lät förstå, att grundläggaren af vår ätt innehade en så föraktlig befattning, som att vara en vaktare af vilda djur, en tjenst, hvilken, såsom ni säkert har reda på, endast uppdrogs åt de uslaste plebejer, utan dessutom tycktes antyda, att vår vapensköld ej blifvit förvärfvad genom hedrande vapenbragder, utan blott gifven såsom en paranomasia eller ett gyckel med vårt familjenamn — ett slags sköldemärken, som fransmännen kalla armoires parlantes, latinarne arma cantantia och era engelska auktoriteter tattarheraldik, såsom i sjelfva verket varande ett slags vapen, hvilket bättre anstår tattare, gycklare och dylika tiggare,
Sida:Waverley 1879.djvu/107
Den här sidan har korrekturlästs
103
